Surströmmingsskiva
Då var det dags att prova på Surströmming. Jag skall försöka beskriva mina känslor innan bilderna talar.
Det skulle serveras surströmming på jobbet, Jag har aldrig provat och var faktiskt lite nervös. Jag hade hört mycket om hur vidrigt och äckligt det luktar och smakar. Nu hör det till saken att mitt kontorsrum ligger närmast fikahörnan. När klockan närmar sig 15.30 börjar mina kollegor stöka ute i köket, jag hör; skär du löken, var är créme fraichen och tar du hand om strömmingen.
Det är då jag tyst börjar lukta mig omkring, nä, jag känner ingen lukt. Ytterligare en halvtimme går, jag hör hur potatisen kokar, jag luktar genom att vrida hela min kropp i stolen, Nä jag känner ingen lukt. Tiden går, kanske en kvart, jag hör att det grejas i köket igen, en kvinnlig röst kommer gående ner till fikarummet, förbi mitt kontor och utbrister. Oh gud vad gott det luktar, det blir den första strömmingen i år. Det är då min puls börjar rusa till nya rekord.
Försiktigt, försiktigt börjar jag lukta, först hastigt sedan drar jag sakta in mycket luft genom näsan. Nä, jag känner inget. Lena kommer och ställer sig i min dörröppning och vevar med armarna, känner du vad gott det luktar. Jag luktar, Nä jag känner inget. Men jag nickar bifallande till Lena, jag kan inte för mitt liv erkänna mitt dilemma. Jag loggar ur datorn, på darriga ben går jag ut i fikarummet och luktar, Då känner jag sakta en lukt som jag bäst kan beskriva som när jästen har smält i degbunken vid bullbaket. Inte vidrigt men heller inte gott. Vi sätter oss till bords, Malin, min mentor från Jokkmokk, berättar för mig hur jag skall rensa och få till tunnbrödsrullen. Sedan är det dags………..
