Vinterfunderingar
Att vara så här mycket ensam och ha tid att tänka, reflektera över saker som händer är en nyttig erfarenhet. Jag tycker om den valda ensamheten så länge jag kan välja den. Fyndigt sagt va! Men nu ska det bli skönt att få komma hem och fira helg med nära och kära. Det innebär att jag i dagarna har avverkat halva tiden här i Norrbotten. Vad tar jag med mig?
Att vara här är som att åka tillbaka 25-30 år i tiden, hur menar hon då tänker Ni? Här finns en entreprenad känsla som inte går ut på att starta eget och tjäna så mycket pengar som möjligt, som jag tycker finns tendenser till söder ut. Här finns istället förenings känslan och hittepå andan kvar som bygger på att alla ska få ta del av mitt arbete. Precis som när jag som 20 åring var föreningsaktiv i Skaraborg.
Som Ni vet samarbetar jag dagligen med föreningar runt om i Norrbotten för att placera klienter som skall göra sin samhällstjänst, d.v.s. arbeta gratis i en förening istället för fängelse. Jag kan inte mer än förundras och bli varm i hjärtan när jag får reda på allt föreningarna gör. Här är andan; vi behöver detta, men då går vi samman och ordnar det. För ingen annan kommer fixa det åt oss.
Några andra exempel: Motorgården i Luleå, http://www.asgard.se/shra/pages.asp?pageid=00220023 som drivs av två sköna killar Patrik och Torbjörn, som välkomnar alla som gillar motorer, bilar i första hand. I sanningens namn är kommunen med och sponsrar men då har de också öppet varje kväll förutom söndagar till 22.00 och är kommunens mest besökta fritidsgård. Kolla länken få Ni se dragracing.
Qulturföreningen i Boden som driver snabelhuset, ett kulturhus verkligen för alla.http://qumf.se/ Mari-Anne som föreståndarinnan heter, berättar för mig; för att få anställning här måste Du ha ett funktionshinder det vanligaste är neuropsykologisk skada/sjukdom ex, ADHD eller Aspberger. Va, fattar Ni, en av de första arbetsplatserna som är skapade för dessa människor som annars ingen annan stans får anställning.
Förresten är stämningen mellan människor bättre. Här pratar man med personen bredvid i kassakön eller i bussen. Det bästa jag varit med om var när jag via en eniro karta för första gången letade mig fram till en föreningsordförandes arbetsplats i Boden. Han var anställd av migrationsverket för att arbeta med integration. Jag gick omkring i bostadsområdet och letade efter ett vitt lågt hus som såg ut som en förskola det var det jag hade att gå på. Jag såg säkert ganska bortkommen ut, varvid en afrikansk kvinna i sin hijab, frågar på klingande norrbottniska om jag behövde hjälp. Jag sa ja, hon hjälpte mig fram till det vita huset och berättade att hon också arbetade där men hade slutat för dagen. Stum gick jag vid hennes sida och bara nickade. När vi var framme tackade jag för hjälpen.
Det var först på kvällen det slog mig vad som egentligen hade hänt. Inget märkvärdigt alls. En medmänniska som hjälper an annan medmänniska.
Med ovanstående erfarenheter i mitt hjärta har jag börjat fundera på vad jag kan göra för att hjälpa mänskligheten en smula. En sak är säker jag är trött på att vi blir indelade, vi själva delar in oss i VI OCH DEM. Så länge jag tillhör VI så är allt frid och fröjd, men när jag tillhör DEM gruppen då är det inte bra. Vi människor är ganska snabba på att göra denna indelning. Allt som är nytt, allt jag har en medveten eller omedveten rädsla för hamnar gärna i DEM gruppen. När väl allt är kategoriserat är det sedan enklare för människans primitiva hjärna och dra alla över en kam eller kanske föra osanningar vidare om just DEM.
På något sätt vill jag förändra, arbeta för att minska barriärerna mellan DEM och VI. Se möjligheter istället för svårigheter.
